Nu har de haft varandra i ca 15 månader.

De har verkligen lärt känna varandra. På ett sätt som bara bröder kan.

Jag brukar ibland bara sitta lite bredvid och iaktta mina pojkar.

De är fantastiskt roliga tillsammans.

Alexander är en storebror med stort S. Han är sådär beskyddande med en glimt av hyss i ögonen. Det är lika roligt att busa med Samuel som att peta honom lite för hårt i sidan. Han kan bli tokig på honom och samtidigt vara den som skiner upp som en sol när Samuel gör något nytt. Det är aldrig okej när någon annan tar sig friheter att vara lite elak till hans lillebror. Det är ett privilegium endast för honom, som storebror.

Samuel är en riktig liten vilding. Han följer Alexander troget och lär sig snabbt därefter. Han skrattar så han kiknar när Alexander busar med honom. Han sprallar till riktigt i benen när han ser Alexander springa. Som lillebror har man ensamrätt om att testa storebrors gränser.

Det blir roligare och roligare för dessa bröder att ha varandra. Nu springer Samuel också och ingen är lyckligare än Alexander.

Alexander kan sätta sig och läsa pekböckerna för honom. Endast då sitter Samuel blixtstilla och lyssnar och härmar.

Samuel går gärna fram till Alexander och skriker HEEEEJ ! Då flinar de bägge två och springer allt vad de kan.

De vill ha samma leksaker och är absolut inte alltid överens. De kan drämma till varandra och skrika på varandra. Då behöver de lite guidning i hur de ska lösa det. Ibland funkar det, ibland inte.

Det syns att de är bröder på ett sånt där speciellt vis.

Jag älskar att det funkar så bra som det faktiskt gör. Även om de bråkar och kommer att bråka 1000 gånger värre. Att de kan leka tillsammans. Att de skrattar tillsammans. Att Alexander sitter och skalar en clementin till Samuel och delar den i småbitar till honom, på ett sånt omtänksamt vis. Att Alexander kan smussla en godisbit till Samuel och tro att inte vi ser. "Säg ingenting, schhhhh Samuel".. Vi ser alltid och kollar så att det inte är något som kan sättas i halsen.

Att Samuel hittar saker som Alexander letat efter och ger det till honom, med en sån stolt blick. Att Alexander kan muttra när det ska städas, "det är ju lillebror som också kastar runt sakerna" "denna gången kan jag ta dina grejer med, men nästa gång får du faktiskt själv städa Samuel".

Jag skrattar varje dag tillsammans med dessa två. Jag blir även tosig varje dag. Jag njuter varje dag. Jag blir mer gråhårig varje dag.

Bröderna Olsson. Alexander och Samuel. Sandor och Same.

Snart får ni en kusin

Och snart får ni en nästkusin

Det är så mycket fint som händer runt om oss. Och hos oss.

Ibland kan jag nästan bli lite rädd. Är mitt liv för bra för att vara sant?

Har jag verkligen världens bästa man? Två friska, stora och glada pojkar? Världens finaste familjer? Universums bästa vänner? Ska jag verkligen bli Moster, på riktigt? Har saker och ting verkligen gått så väl som det verkar? Har vi fått vind i seglen? Är det på riktigt att vi kommer kunna köpa hus, redan nästa år? Har jag äntligen börjat förstå att jag är bra nog?

Det är så. Vår verklighet är så <3

Ett glatt litet inlägg såhär en tisdag kväll :)

Läste precis min förlossningsberättelse med Samuel