Jag fick tänka efter riktigt när jag skulle komma på hur resan började.

Denna fruktansvärda resa som stympade min Mamma. Jag kommer att berätta hur sjukvården tog ifrån henne all värdighet. Jag kommer att berätta hur fruktansvärt både min Mamma har mått och hur det har påverkat oss alla. Jag kommer även berätta hur hon kämpade. Och vann.

Det började med att en släkting till Mamma hade "anmält sig" till en genforskning. En genforskning som skulle visa om man hade anlag för cancer. Man skulle då även få reda på vilka typer av cancer man riskerade att få.

Hon nappade på detta, då hennes mor hade gått bort i cancer. Älskade Mormor, som kämpade mot olika sorts cancer i många år.

Hon fick en tid till Lund, på onkologen. Hon skulle få veta resultatet. Det var nervöst och vi visste egentligen ingenting om vad som skulle hända härnäst.

Mamma testade positivt på proverna. Vilket innebar att hon hade en cancergen. Hon hade mycket stor risk att drabbas av bröstcancer och äggstockscancer. De var otroligt duktiga i Lund. De var noga med informationen. Både gällande hur de skulle gå till väga och vad som kunde erbjudas. Även jag fick information om att gå och testa mig.

Mamma skulle nu få väldigt täta mammografier och ultraljud på brösten. För att upptäcka eventuella avvikelser i tid.

Hon fick ganska omgående tid för att plocka bort äggstockarna. Hon blev även erbjuden att operera bort sin bröst.

Jag var med på ett av dessa mötena. Att förknippa min Mamma med cancer var omtumlande och overkligt. Det sjönk nog inte in. Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi förstod nog inte allvaret. Det kom för nära.

Jag följde med Mamma när hon skulle operera bort äggstockarna. Jag hade precis blivit gravid med Samuel då. Vi pratade mycket och det gick smidigt. Eftersom Mamma gjort tidigare ingrepp där, var detta större förlust. Barn skulle hon ju inte ha fler.

Däremot hamnade Mamma omedelbart i klimakteriet efter OP. Detta kom att bli fruktansvärda månader av vallningar, svettningar, panik och humörsvängningar.

Eftersom hon hade anlag för dessa typer av cancer, fick hon inte ta hormonella preparat för att underlätta klimakteriebesvären.

Månaderna blev outhärdliga. Mamma fick panik. Hon började dra sig undan fysisk kontakt, hon kände sig konstant svettig och ofräsch. Hon ville snagga av sig håret, för det kliade och blev varmt. Hon styrde sitt liv efter sina besvär. Det är sällan jag ser min Mamma frustrerad och panikslagen. Men det blev en vardag nu.

Hon sökte hjälp. Akupunktur, icke hormonella tabletter och hon träffade personalen i Lund flera gånger. Till SLUT fick hon hem ett brev. Återkommer till det.

Jag och Mamma på OP för äggstockarna.

Mamma fick på en mammografi reda på att där fanns en skugga. Jag kan lova att världen stod still. Mamma fick dödsångest och jag fick panik av tanken. TÄNK OM det är cancer? Det tar ju tid att få det svaret. Tiden känns längre för att man inte vet. Inte vet om man har världens mest fruktansvärda resa framför sig. Inte vet om man ska dö nu. Inte vet om avvikelsen är ofarlig och godartad.

Hon fick OP-tid för att plocka ut den mikroskopiska knutan.

I samband med detta beslutade Mamma sig för att operera bort sina bröst. Efter den här första operationen. Hon tog kontakt med Lund och de satte bollen i rullning. Redan här blev hon lovad en rekonstruktion av brösten, samtidigt som hennes egna plockades bort.

Jag följde med på den här operationen också. Jag var höggravid med Samuel. Vi var lite oroliga och hade till och med´en back-up plan ifall förlossningen skulle starta. Men det höll sig i schack. Mamma var nervös och jag var nervös. Operationen gick snabbt. Nu skickades proverna på knutan och inom snar framtid skulle vi veta...

Provsvaren kom och knutan var GODARTAD. Herregud vad vi pustade ut. Vi grät och kände oss lättade.

Den känslan var kortvarig.. Lund kontaktade Mamma.

Eftersom hon redan hade utvecklat en knuta, var nu riskerna upp till 70 % att hon skulle få bröstcancer inom snar framtid. En operation för att ta bort brösten vägde väldigt tungt nu. Det var ett väldigt svårt beslut för henne att ta. Men eftersom det FRÅN BÖRJAN lovades att hon skulle få nya bröst omedelbart, var valet lite lättare för Mamma. Hon valde bort cancer och ville leva.

Hon skulle aldrig vakna utan bröst.

Jag var som sagt väldigt höggravid och det var en jobbig tid. Mamma var otroligt nervös och det var ett stort ingrepp som skulle göras. Trösten var hela tiden, hon får nya.

Nu började helvetet. Och då menar jag det värsta helvete min Mamma har mött.

Det som kom att knäcka min Mamma inifrån och ut.

EN vecka innan operationen kontaktas Mamma av plastikkirurgen. Hans ord är de enda som ekade i hennes huvud i flera månader sen. Nästan år.

Du har för högt BMI för att rekonstruera dina bröst efter borttagningen. Du får gå ner 15-20 kg innan du beviljas denna OP.

Pappa var med henne på det mötet. Det var tur. Hon brast totalt.

Hon sa ingenting till mig den dagen. Jag födde Samuel då. Han kom till världen mitt i denna kaos. Jag hade ingen aning då.

Men hon kom till BB dagen efter han är född. Tillsammans med Josefine och Alexander. Hon lade Samuel i sin famn och brast. När jag skriver brast, så menar jag på det mest fruktansvärda sätt. Hon grät hysteriskt och började nästan hyperventilera.

Josefine berättade vad som hade hänt..

Ofattbart. Helt sinnessjukt.

Mamma fick nu hem ett brev från Bröstmottagningen. Angående henne klimakteriebesvär. Läkaren hade kontaktat läkare världen över. Eftersom hon ändå skulle ta bort brösten, kunde hon nu börja med hormontabletter. Besvären lindrades drastiskt.

Operationsdagen var här. Mamma hade fullständig panik. Hon fick lugnande och hon fick speciellt stöd inne på OP. Hon sa flera gånger: Nu ska jag upp på slaktbordet och stympas.

Den dagen var tung. Den var mörk och sorglig.

Nu var min Mamma utan bröst. De tog en stor del av hennes kvinnlighet. En DEL av henne. Hon blev lovad att få nya. Nu stod hon utan. Hon skulle möta ett långt sorgearbete. Sörja att en del av henne nu var borta.  Hon kände sig stympad.

3 dagar efter OP var hon hemma. Jag hade aldrig sett min Mamma i värre skick. Så ledsen. Så nere. Så knäckt.

Pappa mådde också fruktansvärt. Han fick vara stark för henne. Vi andra fick ha varandra. Pappa, Josse, Cristian och jag <3

Jag tvingade henne till att visa mig. Hon ville inte. Hon visste att i samma stund som hon visade sina sår, skulle det bli verkligt. Men jag tvingade henne. Jag ville se såren för att kunna hjälpa henne att hålla koll på vätskeansamlingen. Hon bröt ihop där hon stod. Hon stod där utan bröst med stora sår. Stora sår på kroppen och ännu större sår i själen. Den stunden behövde både hon och jag.

Under denna fruktansvärda tiden kunde människor runt omkring komma med väldigt märkliga kommentarer. De kunde även visa nya sidor. Positivt och negativt. Mamma var otroligt skör och hon sög åt sig allt.

Hennes fysiska sår läkte fint. Som alltid. Mamma har ett otroligt bra läkekött. Fick otroligt "fina" ärr och även läkarna på Bröstmottagningen i Malmö var nöjda.

Hon fick alla insatser hon ville. Förutom nya bröst. Hon fick remiss till psykolog, dietist och sjukgymnast. Hon utnyttjade allt. Det hjälpte en bit. Hon mötte andra som varit i samma sits.

Bröstmottagningen i Malmö var helt fantastiska. De stöttade Mamma otroligt mycket! De provade ut olika BH-proteser och var väldigt engagerade. Läkaren som Mamma hade där, var riktigt irriterad över att rekonstruktionen inte hade blivit av. Plastikkirurgin samarbetade inte särskilt väl med Bröstmottagningen, sa han.

Mamma började träna. Hon tränade 4 dagar i veckan. Kosten förändrades och hon var verkligen outstanding. Hon SKULLE gå ner i vikt. Hon gav sig fan på att få sina bröst!!

Månad efter månad, inget resultat.

Dietisten och Mamma testade sig fram, hela förra året, utan större resultat. Enligt dietisten var Mammas kropp traumatiserad och gick på sparlåga. Hon skulle förmodligen inte gå ner särskilt mycket förrän de nya brösten var på plats.

Men en dietist har ju ingen makt i detta spelet.

Mamma begärde till hos plastikkirurgen i Malmö. För att få reda på öga mot öga om varför hon nekas bröst.

Jag följde med henne dit. En mycket trevlig läkare. Han ansåg att 15-20 kg var att ta i. Det räckte med 7 kg. Han kände inte på henne särskilt mycket, han kollade mest på ärren. Mamma grät och förklarade hur fruktansvärt hon mådde.

SJU KILO. Det skulle vi fan klara av, sa vi. Men det stod i princip still. Till slut provade Mamma i samråd med dietisten att köra en kur med Modifast. Bara för att få operationen. Sen kunde Mamma ändra sin livsstil i lugn och ro.

2,5 kg minus, på 12 dagar. Vi trodde knappt våra ögon!! Hon hade ju smalnat av rejält. Dietisten var stum. Mamma var återigen knäckt.

En före och efterbild på viktresan. Som sjukt nog resulterade i 7 kg minus. Hon ser att nog ha tappat 15 kg.

Mamma bokade tid hos Plastikkirurgen igen. Trodde hon i alla fall. Väl på kallelsen såg vi att hon hade tid på Bröstmottagningen. Vi blev lite sura och nedslagna när vi insåg det, ståendes i Malmö. Men det var tur att hon hade "kommit fel".

Det var ett återbesök för att följa upp.

Läkaren där, som Mamma hade haft mycket kontakt med, blev chockad. Han förstod inte alls varför inte Mamma skulle kunna få nya bröst. Han sa: "SÅ STOR ÄR DU INTE!".

Han var inte alls glad på plastikkirurgerna. Han ville hjälpa till. Han lovade då att kontakta Centralsjukhuset Kristianstad. Han hade kontakt med dem sedan tidigare och sa att de var inte lika stelbenta med BMI. De kollade på patientens individuella helhet.

Ett hopp tändes. Kanske nu... Kanske !!

Idag åkte vi till CSK. Vi fick träffa en plastikkirurg. Han förklarade VARFÖR större människor kan få problem. Det har inte med BMI:t att göra. Det är för att skinnet blir tjockare av fettet och då kan en rekonstruktion misslyckas. En stor rumpa påverkar alltså inte denna operationen. Så han kände på skinnet. Han drog och slet samtidigt som han bad om ursäkt till Mamma. Mamma är ganska härdad och gav honom ett leende istället. "Dra du, om det hjälper mig".

Hon hade tunnt skinn. På 10 minuter idag beslutades det att Mamma ÄNTLIGEN får sina nya bröst. Inga problem, sa han.

Efter 1,5 års kämpande och sorg, vann Mamma. Jag grät. Allting släppte och jag såg verkligen hur ångesten kröp ifrån Mammas skinn. Hur lättare hon blev. DU HAR RÄDDAT MIN MAMMA!

Det var väldigt känslosamt där en stund.

Nu är hon uppskriven för OP.

Ni kan inte ana hur denna kampen har slitit på oss alla. Framförallt Mamma. Det har förändrat henne och hon hatar det. Hon blev lurad. Det har vi fått höra från flera läkare. Hon blev inte rättvist behandlad. Hon blev väldigt illa bemött för sin vikt. Det har gnagt henne fruktansvärt mycket. Hennes självförtroende har nått botten, gång på gång.

Pappa har kämpat. Han har också sörjt detta. Hans fru blev stympad. Hon förändrades och hon mådde fruktansvärt. Detta tog hårt på Pappa.

Mina syskon grät. Vi har haft varandra att spy av oss till. Att säga saker till, som man inte kan säga till Mamma. Skrika, gråta och prata.

Ingen människa ska behöva gå igenom detta.

Min Mamma valde livet. Hon ville leva. Hon ville uppleva sina barnbarn. Hon var inte klar. Priset hon fick betala var skyhögt.

Hon fick betala med hela sin värdighet.

Hon fick betala med sitt psyke.

Hennes kvinnlighet.

Hon blev beroende av att fångas upp. Att vi andra läste henne. Vi var tvugna att få henne att överleva det här.

CSK levererade ännu en gång. Den känslan var svår att smälta. Vi väntade på ett "men". Där kom inget. Mamma var BRA NOG för att få nya bröst.

Att operera bort min Mammas bröst sårade henne på alla sätt.

Somliga sår kommer aldrig att läka.

Hon kommer alltid att tveka när hon söker hjälp.

Hon lade sig på deras slaktbänk, i deras händer.

Dessa händer som nekade henne.

Jag är otroligt stolt över hela vår familj. Mamma gav aldrig upp. Inte vi andra heller.

Kriget är vunnet. Nu hissar Mamma segerflaggan och ber Malmös plastikkirurger att dra åt helvete.

Nu ska min resa snart börja. Jag ska ta reda på om jag har denna cancergen. Jag kommer att genomgå samma operationer som min Mamma, i så fall.

Min Mamma banade väg. Nu vet jag precis vad jag ska göra. Vad jag har rätt till och var jag ska vända mig.

Ditt helvete har gjort att jag slipper samma helvete.

Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för det.

Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för att du valde livet. Att du valdes oss och framför allt dig själv. Det är det mest osjälviska någon någonsin har gjort.

Jag älskar dig Mamma <3

Det har kommit många frågor idag. Kring mitt inlägg mitt i natten.

Det har absolut inte hänt något och jag är inte bitter över något.

Jag har funderat ett tag över hur synlig jag är och hur tillgänglig jag är. Människor jag inte träffat eller pratat med på över 10 år. Människor man inte ens hälsar på. Människor man stör sig på. Människor som inte är nånting alls för mig.

Dessa människor har kunnat följa mig, min familj och framför allt mina barn. Det finns ingen anledning att låta människor jag inte har någon som helst relation till ha full insyn på mitt liv.

Jag funderade även på att ta bort Facebook. Men det vill jag inte. Jag tycker det är kul. Att kunna ha kontakt med vänner, bekanta och följa roliga profiler. Att kunna hitta inspiration. Att kunna visa upp hur mitt alldeles normala kaotiska familjeliv funkar.

Jag tror tyvärr att vi gör oss väldigt tillgängliga och handikappade med sociala medier. Vi behöver inte köra hem till någon och fråga efter en kopp kaffe. Nej vi behöver inte ens ringa någon för att fråga hur läget är. Vi behöver inte ses för att uppdatera varandra om livets alla händelser. Det står ju där!! Vi vet var alla våra vänner och bekanta är och hur de har det.

Kanske glömmer man till och med bort vilken fasad alla håller på sin FB? Man skiter i att fråga, för det verkar ju bra?

Jag är inte dålig på att skriva MÅNGA statusar. Jag gillar det :) Men jag skriver ju inte ut allt. Långt ifrån. Jag, precis som alla andra, skriver ju för det mesta ut det jag VILL att folk ska se.

Tänk om jag hade lagt ut 100 statusar om hur förbannad jag kan bli på Anders ibland? Eller om vilka diskussioner jag och min Mamma kan ha? Eller alla fula ord som kommer ur Alexanders mun?

Neeeeeeej... Det gör man inte. Varför?

Jag förespråkar inte att alla ska lägga ner sina FB-konton och börja om på 90-talet.

Jag förespråkar att man kan göra BÅDA.

För all del, lägg gärna ut hur många gånger ditt barn har bajsat på en dag. Men glöm inte ringa din vän och fråga, hur är det?

Håll dig lågt på FB, om du vill vara lite mystisk. Men behåll inte den rollen IRL! Ligg inte alltid lågt och förvänta dig att folk ska komma springandes. Skicka ett sms och fråga om din gamla bekanta bjuder på kaffe!

Berätta gärna för mig på FB om du lycklig du är och hur förälskelsen bara växer. Men när vi ses, kan du väl spy av dig lite om verkligheten?

Fota gärna ditt rena hem och dina välorganiserade saker, det är verkligen superfint! Men när jag kommer på kaffe, låt det gärna vara lite stökigt.

Du får gärna vara en sorts människa på FB. Den du kanske vill vara och ständigt strävar efter att uppnå. Men när vi ses, vill jag träffa DIG. Jag tycker om dig, för den du är.

Våga ta kontakt. Våga vara din egen lyckas smed. Våga leva utanför sociala medier. Våga njuta av ögonblicket, istället för att fota det. Våga leva.

Vi ses, både här och där !