Jag fick en låååång sovmorgon idag - och JÖSSES vad skönt det var. Behövde verkligen det :)

Sandra och Viktor kom hit på kaffe, en snabbis. Alltid trevligt när vi träffas :)

Sen kom Maria på middag. Jag lagade benfria kotletter med mögelost på, hemmagjorda klyftpotatisar och creme fraichesås till :) Det blev uppskattat !

Vi snackade och skvallrade till tusen, det var längesen nu ju. Och busade med Alexander såklart!

Avslutade med att kolla på melodifestivalen. Maria fick en ny upplevelse, haha. Att kolla på den tillsammans med Anders :) Kommentarerna haglar vilt och inte särskilt rumsrent :P

En mycket trevlig och behövlig kväll med min älskade vän Maria <3

Nu försöker vi få lillfisen att somna om. Eller ja, Anders tog precis över :) Skönt att kunna byta av varandra lite.

Jag har funderat lite på det här med att reta sig på saker.

Tänk så mycket energi det tar på en att göra det? Hur mycket tid och irritation lägger vi egentligen ner i oss själva för att reta oss?

Det kan vara många, helt olika saker man kan reta sig på.

För min del kan det vara bagateller. Vissa saker håller jag helt för mig själv, annars hade Anders inte haft det lätt ;) haha! Vissa saker kan man pika lite försiktigt med. Andra saker får man till slut utbrott över.

Jag kan till exempel reta mig till förbannelse på Anders strumpor. Att han inte lägger dem i tvättkorgen, utan petar in dem i soffbordet. Han säger då: "Jag tar ju dem till tvättkorgen sen". Jag blir irriterad över att se dem där och så slänger jag dem själv i tvättkorgen. BARA DET?!

Och när jag diskar i köket så plockar in all disk och torkar av alla bänkar. Det gör inte Anders. DET kan reta mig.

Dessa två alternativen är sånt jag väljer att bara vara tyst om. För jag kan ju lika gärna vänta tills han slänger strumporna i tvätten själv. Och helt allvarligt så är jag lycklig över att han diskar, för de andra momenten vill jag ändå göra själv :)

Det är så löjliga saker att det till och med är pinsamt. Och varför väljer jag då att skriva ut det i min blogg?

Jo, för att jag tror inte människor inser att ALLA retar sig på något. Alla tjafsar med sin partner om något. Och om dessa två sakerna är det som retar mig - då är jag väl ganska lyckligt lottad? Jag tror kanske att man måste rannsaka sig själv och kolla sig omkring. Om det är bagateller man retar sig på och bråkar om, då har man det ganska bra :)

Då kan man nästan le när man bråkar eller tjafsar.

Sen kan man reta sig på de som aldrig hör av sig, eller som aldrig bjuder med en nånstans. Man vill så gärna att andra ska ringa, skicka eller knacka på dörren. Man vill så gärna bli tillfrågad. Och det kan reta en till förbannelse när man sen ser på facebook att man inte är tillfrågad. Man kan pika lite försiktigt, eller inte försiktigt. Man skriver "Ser ut som en kul kväll" eller rentav "Tackar för inbjudan".

VARFÖR fungerar man såhär? Man kan lika bra ringa, skicka eller knacka på själv. Min mamma sa något väldigt bra häromdagen: "Varför retar det alla om vem som slår signalen?". JA, varför gör det det? Signalen går fram, samtalet inledes - KATHIIIING ! I det läget spelar det ju verkligen ingen roll vem som ringde.

Om man vill följa med ibland, så kan man fråga om man får följa med? Eller enkelt skriva ut på facebook - Vad händer ikväll? Vill ingen ha med en, så svarar de ju inte :)

Men nu funkar det ju inte så enkelt. Jag kan mycket väl försöka skita i vem som ringer, jag eller du. Och faktiskt leva med det :)

MEN jag vill gärna bli tillfrågad om någonting ibland  ! Sån är jag :)

Sen har vi sånt som jag kan få UTBROTT för till slut. Och det får jag nog fundera lite till över :)

Kanske är vi skapta såhär? Att vi måste få utlopp för vissa känslor? Att vi måste få lov att reta oss, bli arga, bli ledsna och bara få vara sura ibland. Kanske behöver vi reta oss för att slippa hoppa på rosa moln alltid?

Så länge man kan kontrollera sig och inte utagera alldeles för mycket, så tycker jag det är ganska mänskligt att reagera.

Och trots att jag kan reta mig här hemma ibland så har jag någon att reta mig på. Jag har någon att tjata på, gnälla på och pika ibland. En som inte slänger sina strumpor i tvättkorgen. Och nu när jag skriver det, bara ler jag med hela ansiktet. För jag tycker ändå att det finns kärlek och charm i det också <3

Ut med er, hitta en karr som stoppar strumporna i soffbordet <3 Då är man lycklig !

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ikväll när jag låg nerbäddad i soffan och kollade på TV sköljde verkligen detta över mig. Jag brusade upp och hade en lång utläggning för min man om alla tankar jag har kring detta. Han satt väl mest med hakan i golvet och förvånades över "rycket...

  Oj Oj Oj..   Mycket ska vi nog höra här hemma. Varje dag är det nya sätt att uttrycka sina känslor och åsikter.   Alexander är i en väldigt spännande period i livet. Han är stor nu. Nästan vuxen om du frågar honom. Det är väldigt mycket k...

  Jag fick tänka efter riktigt när jag skulle komma på hur resan började.   Denna fruktansvärda resa som stympade min Mamma. Jag kommer att berätta hur sjukvården tog ifrån henne all värdighet. Jag kommer att berätta hur fruktansvärt både min ...

  Det har kommit många frågor idag. Kring mitt inlägg mitt i natten.   Det har absolut inte hänt något och jag är inte bitter över något.   Jag har funderat ett tag över hur synlig jag är och hur tillgänglig jag är. Människor jag inte träf...

  Nu har de haft varandra i ca 15 månader.   De har verkligen lärt känna varandra. På ett sätt som bara bröder kan.   Jag brukar ibland bara sitta lite bredvid och iaktta mina pojkar. De är fantastiskt roliga tillsammans. Alexander är...