Senaste inläggen

Av Paula Nilsson - 6 januari 2016 00:08


Ikväll när jag låg nerbäddad i soffan och kollade på TV sköljde verkligen detta över mig. Jag brusade upp och hade en lång utläggning för min man om alla tankar jag har kring detta. Han satt väl mest med hakan i golvet och förvånades över "rycket" men höll mig till tusen.


Har ni någon gång känt er utfrysta? Kanske frustrerade och hjälplösa? Stressade och svettiga? Att avståndet mellan dig och personen bakom dig i kön på ICA är milslångt?


Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja detta inlägget. Men jag börjar precis som jag började här hemma :)


Att stå i en kassakö i Sverige. Det är nog något av det mest tragiska man kan bevittna! Här står kanske tio personer i kö, med ett sånt där svenskt avstånd ifrån varandra. Man har SIN plats i kön, man äger den platsen på något konstigt vis. Är kön lång, tar man upp telefonen och försvinner in i sociala medier. En kassörska som kämpar på och försöker möta folks blickar.



I kön finns minst en mamma med minst 2 barn vid sin kundvagn. Denna stackars mamma säger jag. Folk börjar sucka, för att barnen börjar bli otåliga. Mamman försöker tysta barnen och ber till högre makter för att kön ska gå snabbare. OCH för att ingen av barnen bråkar under tiden hon packar upp och sen ner.

- För ingen tänker ju erbjuda den här Mamman sin plats i kön. Ingen tänker fråga den här Mamman om hon hade velat ha en hjälpande hand. Och ingen svarar barnet som säger HEJ! jätteglatt till alla. Man kan inte ens bjuda på ett HEJ och ett varmt leende till ett barn.


En äldre herre har kämpat sig igenom affären. Han ser väldigt sliten ut efter den pärsen. Själva kassa-situationen ser ut att kunna vara dödsstöten för honom. Men han kämpar tappert på och är alldeles för stolt för att be om hjälp.

- Ingen tänker erbjuda mannen hjälp att packa upp. Ingen tänker erbjuda mannen hjälp at bära ut sakerna till bil/taxi. Ingen kommer fråga, hur går det? Får jag lov att hjälpa dig lite?


Där står en hemtjänst-personal i arbetskläder. Hon har bara en plockesallad och kolsyrat vatten, inte ens en korg. Man ser att hon känner sig stressad. Hennes rast går åt här, i kön på ICA.

- Ingen vill erbjuda henne att gå före. Ingen kan känna den paniken. Den här kö-platsen är MIN.


Den där unge killen som uppenbarligen har sin flickvän med sig och har köpt lite fredagsmys till dem, för att få bjuda. Man ser hur nervös han är och att de nog är ganska nykära. Kanske i 14-15 årsåldern. Han ska betala och det fattas 3 kr.

- INGEN erbjuder sig 3 ynka skitkronor till pågen. För att bespara honom den pinsamheten. Han kanske bara rentav tog en femma för lite hemma.


Ännu en sån. Man ser en ganska sliten Mamma som verkligen har handlat BASIC. Det där som krävs för att överleva månaden ut. Blöjor, välling, färs, pasta osv... Man ser ångesten i kvinnan när det ska betalas. Ett pantkvitto och fyra kuponger. Där fattas 10 kr. Den här kvinnan börjar med ursäkter ( som vi alla säkert känner igen) för att det inte funkar med kortet. Därför vill hon från början betala kontant. NU suckar kön...

- Ingen slänger fram en tia. Ingen. Ingen jävel i kön kan undvara en tia..


I affären har jag följt en utländsk mamma med fyra barn. Uppskattar åldern mellan 1-7 på barnen. De hoppade och studsade, glada och spralliga barn. Jag kunde inte låta bli att le åt dem när jag gick förbi dem vid grönsakerna. Beundrade mamman som hade alla fyra barn med sig och ändå var så lugn. Väl i kassan springer tre av barnen ut och vill hjälpa sin mamma att packa alltihopa. De råkar hoppa upp på fel band. "DU RÖR INTE MINA GREJER!" - snäste kärringen till barnen. Hon tittade på dem som om de vore insekter. Barnen förstod givetvis inte alls varför hon brusade upp sådär och hoppade besviket ner. Mamman själv hade fullt upp med minstingen och att packa upp, betala och komma vidare. (där står ju faktiskt folk och suckar bakom).

Jag frågade barnen om de ville hjälpa mig så länge att packa i mina påsar, och vilket jubel! De hoppade upp och kivades om vem som skulle packa mest. Jag sa stort tack och att de hade varit superduktiga. Det RÄCKTE !!!


Kassörskan som kämpar på. Hon försöker prata med alla kunder och hon har ett leende på läpparna. Hon som försöker organisera dina varor på bandet så att ingenting krossas. Hon som fluffar till påsarna så att man kan packa lättare.

- Ingen säger tack. Ingen säger: Trevlig helg på dig!


Senast idag på just ICA var jag med om en ny händelse, därav reaktionen ikväll kanske?

En äldre herre går in bland kassorna. Där är ganska lång köer. Han började lyfta och dra i alla korgar och det såg helt enkelt inte rätt ut. ALLA dessa människor i köerna och ingen reagerar förutom jag. Jag frågar herren, behöver du hjälp med något? Han berättade då att han tappat bort sin dyra skinnhandske. Jag går ur kön och ställer mina varor till sidan. Sen hjälps vi åt att lyfta i alla korgberg och började bena ut var i affären han hade varit. Det tog mig FEM MINUTER. Han tackade nog tusen gånger för att jag hade gett mig tid att hjälpa honom. Kassörskan tackade mig väldigt.


För att jag gjorde en helt vanligt medmänsklig gest?! Inget hjältedåd över huvudtaget. En enkel fråga och 5 minuter av min tid.

Alla dessa situationer jag beskrivit, har jag ingripit på ett eller annat sätt. För att det är det mänskliga och rätta att göra. Inte för att jag vill vara duktig eller redig, inte heller för att få en klapp på axeln. Utan för att det är MÄNSKLIGT.


Är det seriöst sån brist på medmänsklighet och värme att minsta lilla gest förvånar och förbryllar?


Jag ser varje dag hur det fungerar i affärer. Man håller sig på sin kant. Man pratar inte med folk i kön. Man säger inget trevligt till kassörskan. Man erbjuder inte sin hjälp. Man har inte förståelse. I det stora hela. Jag drar inte alla över en kam. Men nästan.


Hur ska DU göra för att vara en medmänniska?

Det handlar inte alltid om stordåd och hjältemodiga insatser.

För våra äldre. FRÅGA om de behöver hjälp. Ge ett leende och kanske en kommentar om vädret? Behöver de bara bärhjälp till bilen?

Till mammorna. Säg HEJ till barnen. Det underlättar :) Barnen blir gladare av det än åt ditt fnysande och suckande. Fråga om hon behöver hjälp med något. Vill hon kanske gå före i kön?

Till alla nyanlända. Det är INTE lätt att förstå alla dessa oskrivna svenska regler. Dessa är inte självklara i övriga världen. Det är ett svårt språk att förstå och lära sig. Fråga om du kan hjälpa till. Ge ett varmt leende. Säg hej till barnen! Tänk att känna sig så ovälkommen och utfryst, vart man än går? Hade du själv velat bli bemött så? Svensk eller ej. Hade du velat stå där på ICA och inte förstå vad du gör fel och att alla kollar snett på dig? VAR EN MEDMÄNNISKA för Guds skull.

Till kassörskorna. Ta dig tid och tacka för hjälpen. Önska en fortsatt bra dag ! Ett leende och en närvaro.


Jag lovar att alla leende och värme man får tillbaka, är tack nog.


Var en medmänniska och sprid lite värme och glädje. Hat och fördomar finns det redan gott om.

Du kan själv välja vilken energi du sprider och hur DU vill framstå till andra.

Vill du inte vara den som erbjuder en hjälpande hand ibland?

Se lite glad ut och var DÄR. Ha inte huvudet i telefonen så fort du får en chans. Fatta hur många intressanta möten du missar! Hur många fantastiska stunder som lurar bortom hörnet? Hur många leenden du kan skapa genom att starta med ditt?

Förstå vilket föredöme du är för dina barn, andras barn och för människor som fösöker lära sig det svenska samhället? Förstå att du kan vända en hel dag för en annan människa, bara genom att plocka upp en peng de tappat?

Börja alltid med dig själv. Se dig i spegeln och fråga dig, hur gör jag för att vara en bra medmänniska?


FATTA hur mycket glädje du kan sprida genom vara glad på ICA?!


Citerar Michael Jackson. - I'm starting with the man in the mirror.

Av Paula Nilsson - 29 september 2015 22:14


Oj Oj Oj..


Mycket ska vi nog höra här hemma. Varje dag är det nya sätt att uttrycka sina känslor och åsikter.


Alexander är i en väldigt spännande period i livet. Han är stor nu. Nästan vuxen om du frågar honom. Det är väldigt mycket känslor som ska identifieras, tankar som ska grubblas och olika sidor av Mamma ska testas.

Det är nästan som en liten tonåring. Ena sekunden är man sååååå glad och sååååå nöjd. Nästa sekund så skrikskäller man ut både Mamma och Lillebror. "NU ÄR JAG FAN ARG PÅ ER!!!"

Ibland lyckas jag vara superpedagogisk och verkligen försöka behålla lugnet. Att visa vad som är okej och inte okej. Att låta honom få bli sur och arg en stund. Att prata lugnt efteråt.

IBLAND.

Ibland blir jag lika tokig tillbaka. Ibland får jag bara nog. Då är jag inte lika pedagogisk. Jag är mänsklig. Jag får be om ursäkt lika ofta som Alexander. Jag får också förklara varför jag blev arg eller sur. Jag får också ta en liten time out ibland.

Idag fick jag höra något väldigt fascinerande... Alexander blev riktigt sur och arg, för att hans lillebror fick företräde till toalettstolen. Han blev alltså inte arg förrän han insåg att Samuel skulle visst kissa.

"Men jag då? Tänk om jag är kissig nu?"

"Det visste jag inte att du var, Samuel sa själv ifrån om toa, därför fick han hoppa upp"

"Jag blir så trött på detta Mamma."

"Samuel är klar nu, ska du också kissa nu innan vi går ut?"

"Nej, jag är ju inte kissig Mamma. Jag sa TÄÄÄÄNK OM"

"Jag kan tyvärr inte läsa dina tankar Alexander. Då får man säga till."

"Jag ska faktiskt SLUTA MED MIN ÅLDER!!! Du är ju DUM !"

Denna Mamman blev sittandes med hakan i golvet och mest tänkte högt. "WOW. Vad fan hände?"...

Fast jag sa det högt. Inte bra.


Blev en mysig och rolig kväll tillsammans ändå. Dessa utsvängningar är inte så stora och de går över fort. Vi kan diskutera efteråt vad som gick fel och bestämma vad vi ska träna på till nästa gång det blir lite galet. Idag passade jag på att tända ljus och mysa/snacka en timme med bara Alexander, efter Samuels läggning. Vi tittade på Lilla Aktuellt och gick igenom alla följdfrågor.


Jag vill så gärna lära Alexander ett bra tonläge. En trevlig ton och ett sunt förnuft. Jag vill att mina barn lär sig hur man bemöter andra. Respekt och hänsyn. Hur man är en bra kompis. Håll tummarna för att vi lyckas :)


För övrigt är dessa två pågar helt underbara. De bråkar, mycket vissa dagar, mindre andra dagar. MEN de leker otroligt bra ihop och de har mer och mer roligt tillsammans. De är måna om varandra och ser efter varandra. Jag är så stolt över det. Jag är otroligt GLAD för det.


Samuel pratar mer och mer. Nu när vi har fått op-tid för öronen, längtar vi tills det lossnar :)

Han vill så gärna och försöker verkligen prata. Men hör man inte, är det svårt.

Dock inga problem med att göra sig förstådd. Samuel visar väldigt tydligt vad han vill.

Bland annat kissar han på toaletten varje dag. I princip blöjfri eftermiddag/kväll här hemma.


Att ha en 4 åring och en snart 2 åring är otroligt kämpigt ibland. Men samtidigt har det aldrig varit roligare. Det händer så mycket. Alexander har utvecklats helt ENORMT det senaste året. Han är en riktig kille. En känslig kille med mycket tankar. Eftertänksam och oerhört smart. Vältalig och full med energi. Omtänksam och urcharmig. Dåligt morgonhumör och nååågot bekväm i att göra "måsten". Kan dra riktiga valser och vill gärna testa.

Samuel har också blivit stor. Ett riktigt energiknippe med mycket spring i benen. Nästan alltid glad och älskar att säga "HEJ" Har fullständig kontroll över sin kropp och utforskar gärna världen på detta vis. Solstråle direkt han vaknar. Gillar inte ylande ljud och gräsklippare.Skriker han, så skriker han JÄÄÄÄVLAR i det. Älskar att dansa och får alla människor att skratta. Gillar verkligen att stå i centrum. Samuels stora idol är Alexander.


Livet som småbarnförälder ;)


Jag lärde mig förresten ett bra knep att använda vid middagen. Gjort det ett tag. Jag frågar bägge barnen, Vad har varit det bästa idag?

Då blir man faktiskt positiv, även skitdagar innehåller nått som är bäst.

Av Paula Nilsson - 5 februari 2015 19:29


Jag fick tänka efter riktigt när jag skulle komma på hur resan började.


Denna fruktansvärda resa som stympade min Mamma. Jag kommer att berätta hur sjukvården tog ifrån henne all värdighet. Jag kommer att berätta hur fruktansvärt både min Mamma har mått och hur det har påverkat oss alla. Jag kommer även berätta hur hon kämpade. Och vann.


Det började med att en släkting till Mamma hade "anmält sig" till en genforskning. En genforskning som skulle visa om man hade anlag för cancer. Man skulle då även få reda på vilka typer av cancer man riskerade att få.

Hon nappade på detta, då hennes mor hade gått bort i cancer. Älskade Mormor, som kämpade mot olika sorts cancer i många år.


Hon fick en tid till Lund, på onkologen. Hon skulle få veta resultatet. Det var nervöst och vi visste egentligen ingenting om vad som skulle hända härnäst.


Mamma testade positivt på proverna. Vilket innebar att hon hade en cancergen. Hon hade mycket stor risk att drabbas av bröstcancer och äggstockscancer. De var otroligt duktiga i Lund. De var noga med informationen. Både gällande hur de skulle gå till väga och vad som kunde erbjudas. Även jag fick information om att gå och testa mig.

Mamma skulle nu få väldigt täta mammografier och ultraljud på brösten. För att upptäcka eventuella avvikelser i tid.

Hon fick ganska omgående tid för att plocka bort äggstockarna. Hon blev även erbjuden att operera bort sin bröst.

Jag var med på ett av dessa mötena. Att förknippa min Mamma med cancer var omtumlande och overkligt. Det sjönk nog inte in. Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi förstod nog inte allvaret. Det kom för nära.


Jag följde med Mamma när hon skulle operera bort äggstockarna. Jag hade precis blivit gravid med Samuel då. Vi pratade mycket och det gick smidigt. Eftersom Mamma gjort tidigare ingrepp där, var detta större förlust. Barn skulle hon ju inte ha fler.

Däremot hamnade Mamma omedelbart i klimakteriet efter OP. Detta kom att bli fruktansvärda månader av vallningar, svettningar, panik och humörsvängningar.

Eftersom hon hade anlag för dessa typer av cancer, fick hon inte ta hormonella preparat för att underlätta klimakteriebesvären.

Månaderna blev outhärdliga. Mamma fick panik. Hon började dra sig undan fysisk kontakt, hon kände sig konstant svettig och ofräsch. Hon ville snagga av sig håret, för det kliade och blev varmt. Hon styrde sitt liv efter sina besvär. Det är sällan jag ser min Mamma frustrerad och panikslagen. Men det blev en vardag nu.

Hon sökte hjälp. Akupunktur, icke hormonella tabletter och hon träffade personalen i Lund flera gånger. Till SLUT fick hon hem ett brev. Återkommer till det.

 

Jag och Mamma på OP för äggstockarna.



Mamma fick på en mammografi reda på att där fanns en skugga. Jag kan lova att världen stod still. Mamma fick dödsångest och jag fick panik av tanken. TÄNK OM det är cancer? Det tar ju tid att få det svaret. Tiden känns längre för att man inte vet. Inte vet om man har världens mest fruktansvärda resa framför sig. Inte vet om man ska dö nu. Inte vet om avvikelsen är ofarlig och godartad.

Hon fick OP-tid för att plocka ut den mikroskopiska knutan.


I samband med detta beslutade Mamma sig för att operera bort sina bröst. Efter den här första operationen. Hon tog kontakt med Lund och de satte bollen i rullning. Redan här blev hon lovad en rekonstruktion av brösten, samtidigt som hennes egna plockades bort.


Jag följde med på den här operationen också. Jag var höggravid med Samuel. Vi var lite oroliga och hade till och med´en back-up plan ifall förlossningen skulle starta. Men det höll sig i schack. Mamma var nervös och jag var nervös. Operationen gick snabbt. Nu skickades proverna på knutan och inom snar framtid skulle vi veta...

Provsvaren kom och knutan var GODARTAD. Herregud vad vi pustade ut. Vi grät och kände oss lättade.

Den känslan var kortvarig.. Lund kontaktade Mamma.


Eftersom hon redan hade utvecklat en knuta, var nu riskerna upp till 70 % att hon skulle få bröstcancer inom snar framtid. En operation för att ta bort brösten vägde väldigt tungt nu. Det var ett väldigt svårt beslut för henne att ta. Men eftersom det FRÅN BÖRJAN lovades att hon skulle få nya bröst omedelbart, var valet lite lättare för Mamma. Hon valde bort cancer och ville leva.

Hon skulle aldrig vakna utan bröst.


Jag var som sagt väldigt höggravid och det var en jobbig tid. Mamma var otroligt nervös och det var ett stort ingrepp som skulle göras. Trösten var hela tiden, hon får nya.


Nu började helvetet. Och då menar jag det värsta helvete min Mamma har mött.

Det som kom att knäcka min Mamma inifrån och ut.


EN vecka innan operationen kontaktas Mamma av plastikkirurgen. Hans ord är de enda som ekade i hennes huvud i flera månader sen. Nästan år.

Du har för högt BMI för att rekonstruera dina bröst efter borttagningen. Du får gå ner 15-20 kg innan du beviljas denna OP.

Pappa var med henne på det mötet. Det var tur. Hon brast totalt.

Hon sa ingenting till mig den dagen. Jag födde Samuel då. Han kom till världen mitt i denna kaos. Jag hade ingen aning då.

Men hon kom till BB dagen efter han är född. Tillsammans med Josefine och Alexander. Hon lade Samuel i sin famn och brast. När jag skriver brast, så menar jag på det mest fruktansvärda sätt. Hon grät hysteriskt och började nästan hyperventilera.

Josefine berättade vad som hade hänt..

Ofattbart. Helt sinnessjukt.


Mamma fick nu hem ett brev från Bröstmottagningen. Angående henne klimakteriebesvär. Läkaren hade kontaktat läkare världen över. Eftersom hon ändå skulle ta bort brösten, kunde hon nu börja med hormontabletter. Besvären lindrades drastiskt.


Operationsdagen var här. Mamma hade fullständig panik. Hon fick lugnande och hon fick speciellt stöd inne på OP. Hon sa flera gånger: Nu ska jag upp på slaktbordet och stympas.

Den dagen var tung. Den var mörk och sorglig.


Nu var min Mamma utan bröst. De tog en stor del av hennes kvinnlighet. En DEL av henne. Hon blev lovad att få nya. Nu stod hon utan. Hon skulle möta ett långt sorgearbete. Sörja att en del av henne nu var borta.  Hon kände sig stympad.


3 dagar efter OP var hon hemma. Jag hade aldrig sett min Mamma i värre skick. Så ledsen. Så nere. Så knäckt.

Pappa mådde också fruktansvärt. Han fick vara stark för henne. Vi andra fick ha varandra. Pappa, Josse, Cristian och jag <3

Jag tvingade henne till att visa mig. Hon ville inte. Hon visste att i samma stund som hon visade sina sår, skulle det bli verkligt. Men jag tvingade henne. Jag ville se såren för att kunna hjälpa henne att hålla koll på vätskeansamlingen. Hon bröt ihop där hon stod. Hon stod där utan bröst med stora sår. Stora sår på kroppen och ännu större sår i själen. Den stunden behövde både hon och jag.


Under denna fruktansvärda tiden kunde människor runt omkring komma med väldigt märkliga kommentarer. De kunde även visa nya sidor. Positivt och negativt. Mamma var otroligt skör och hon sög åt sig allt.


Hennes fysiska sår läkte fint. Som alltid. Mamma har ett otroligt bra läkekött. Fick otroligt "fina" ärr och även läkarna på Bröstmottagningen i Malmö var nöjda.

Hon fick alla insatser hon ville. Förutom nya bröst. Hon fick remiss till psykolog, dietist och sjukgymnast. Hon utnyttjade allt. Det hjälpte en bit. Hon mötte andra som varit i samma sits.

Bröstmottagningen i Malmö var helt fantastiska. De stöttade Mamma otroligt mycket! De provade ut olika BH-proteser och var väldigt engagerade. Läkaren som Mamma hade där, var riktigt irriterad över att rekonstruktionen inte hade blivit av. Plastikkirurgin samarbetade inte särskilt väl med Bröstmottagningen, sa han.


Mamma började träna. Hon tränade 4 dagar i veckan. Kosten förändrades och hon var verkligen outstanding. Hon SKULLE gå ner i vikt. Hon gav sig fan på att få sina bröst!!

Månad efter månad, inget resultat.

Dietisten och Mamma testade sig fram, hela förra året, utan större resultat. Enligt dietisten var Mammas kropp traumatiserad och gick på sparlåga. Hon skulle förmodligen inte gå ner särskilt mycket förrän de nya brösten var på plats.

Men en dietist har ju ingen makt i detta spelet.


Mamma begärde till hos plastikkirurgen i Malmö. För att få reda på öga mot öga om varför hon nekas bröst.

Jag följde med henne dit. En mycket trevlig läkare. Han ansåg att 15-20 kg var att ta i. Det räckte med 7 kg. Han kände inte på henne särskilt mycket, han kollade mest på ärren. Mamma grät och förklarade hur fruktansvärt hon mådde.


SJU KILO. Det skulle vi fan klara av, sa vi. Men det stod i princip still. Till slut provade Mamma i samråd med dietisten att köra en kur med Modifast. Bara för att få operationen. Sen kunde Mamma ändra sin livsstil i lugn och ro.

2,5 kg minus, på 12 dagar. Vi trodde knappt våra ögon!! Hon hade ju smalnat av rejält. Dietisten var stum. Mamma var återigen knäckt.


 

En före och efterbild på viktresan. Som sjukt nog resulterade i 7 kg minus. Hon ser att nog ha tappat 15 kg.


Mamma bokade tid hos Plastikkirurgen igen. Trodde hon i alla fall. Väl på kallelsen såg vi att hon hade tid på Bröstmottagningen. Vi blev lite sura och nedslagna när vi insåg det, ståendes i Malmö. Men det var tur att hon hade "kommit fel".

Det var ett återbesök för att följa upp.

Läkaren där, som Mamma hade haft mycket kontakt med, blev chockad. Han förstod inte alls varför inte Mamma skulle kunna få nya bröst. Han sa: "SÅ STOR ÄR DU INTE!".

Han var inte alls glad på plastikkirurgerna. Han ville hjälpa till. Han lovade då att kontakta Centralsjukhuset Kristianstad. Han hade kontakt med dem sedan tidigare och sa att de var inte lika stelbenta med BMI. De kollade på patientens individuella helhet.

Ett hopp tändes. Kanske nu... Kanske !!


Idag åkte vi till CSK. Vi fick träffa en plastikkirurg. Han förklarade VARFÖR större människor kan få problem. Det har inte med BMI:t att göra. Det är för att skinnet blir tjockare av fettet och då kan en rekonstruktion misslyckas. En stor rumpa påverkar alltså inte denna operationen. Så han kände på skinnet. Han drog och slet samtidigt som han bad om ursäkt till Mamma. Mamma är ganska härdad och gav honom ett leende istället. "Dra du, om det hjälper mig".

Hon hade tunnt skinn. På 10 minuter idag beslutades det att Mamma ÄNTLIGEN får sina nya bröst. Inga problem, sa han.

Efter 1,5 års kämpande och sorg, vann Mamma. Jag grät. Allting släppte och jag såg verkligen hur ångesten kröp ifrån Mammas skinn. Hur lättare hon blev. DU HAR RÄDDAT MIN MAMMA!

Det var väldigt känslosamt där en stund.

Nu är hon uppskriven för OP.


Ni kan inte ana hur denna kampen har slitit på oss alla. Framförallt Mamma. Det har förändrat henne och hon hatar det. Hon blev lurad. Det har vi fått höra från flera läkare. Hon blev inte rättvist behandlad. Hon blev väldigt illa bemött för sin vikt. Det har gnagt henne fruktansvärt mycket. Hennes självförtroende har nått botten, gång på gång.

Pappa har kämpat. Han har också sörjt detta. Hans fru blev stympad. Hon förändrades och hon mådde fruktansvärt. Detta tog hårt på Pappa.

Mina syskon grät. Vi har haft varandra att spy av oss till. Att säga saker till, som man inte kan säga till Mamma. Skrika, gråta och prata.


Ingen människa ska behöva gå igenom detta.

Min Mamma valde livet. Hon ville leva. Hon ville uppleva sina barnbarn. Hon var inte klar. Priset hon fick betala var skyhögt.

Hon fick betala med hela sin värdighet.

Hon fick betala med sitt psyke.

Hennes kvinnlighet.

Hon blev beroende av att fångas upp. Att vi andra läste henne. Vi var tvugna att få henne att överleva det här.


CSK levererade ännu en gång. Den känslan var svår att smälta. Vi väntade på ett "men". Där kom inget. Mamma var BRA NOG för att få nya bröst.


Att operera bort min Mammas bröst sårade henne på alla sätt.

Somliga sår kommer aldrig att läka.

Hon kommer alltid att tveka när hon söker hjälp.

Hon lade sig på deras slaktbänk, i deras händer.

Dessa händer som nekade henne.


Jag är otroligt stolt över hela vår familj. Mamma gav aldrig upp. Inte vi andra heller.

Kriget är vunnet. Nu hissar Mamma segerflaggan och ber Malmös plastikkirurger att dra åt helvete.


Nu ska min resa snart börja. Jag ska ta reda på om jag har denna cancergen. Jag kommer att genomgå samma operationer som min Mamma, i så fall.


Min Mamma banade väg. Nu vet jag precis vad jag ska göra. Vad jag har rätt till och var jag ska vända mig.

Ditt helvete har gjort att jag slipper samma helvete.

Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för det.


Jag kommer aldrig kunna tacka dig nog för att du valde livet. Att du valdes oss och framför allt dig själv. Det är det mest osjälviska någon någonsin har gjort.


Jag älskar dig Mamma <3

Av Paula Nilsson - 2 februari 2015 21:52


Det har kommit många frågor idag. Kring mitt inlägg mitt i natten.


Det har absolut inte hänt något och jag är inte bitter över något.


Jag har funderat ett tag över hur synlig jag är och hur tillgänglig jag är. Människor jag inte träffat eller pratat med på över 10 år. Människor man inte ens hälsar på. Människor man stör sig på. Människor som inte är nånting alls för mig.

Dessa människor har kunnat följa mig, min familj och framför allt mina barn. Det finns ingen anledning att låta människor jag inte har någon som helst relation till ha full insyn på mitt liv.


Jag funderade även på att ta bort Facebook. Men det vill jag inte. Jag tycker det är kul. Att kunna ha kontakt med vänner, bekanta och följa roliga profiler. Att kunna hitta inspiration. Att kunna visa upp hur mitt alldeles normala kaotiska familjeliv funkar.


Jag tror tyvärr att vi gör oss väldigt tillgängliga och handikappade med sociala medier. Vi behöver inte köra hem till någon och fråga efter en kopp kaffe. Nej vi behöver inte ens ringa någon för att fråga hur läget är. Vi behöver inte ses för att uppdatera varandra om livets alla händelser. Det står ju där!! Vi vet var alla våra vänner och bekanta är och hur de har det.

Kanske glömmer man till och med bort vilken fasad alla håller på sin FB? Man skiter i att fråga, för det verkar ju bra?


Jag är inte dålig på att skriva MÅNGA statusar. Jag gillar det :) Men jag skriver ju inte ut allt. Långt ifrån. Jag, precis som alla andra, skriver ju för det mesta ut det jag VILL att folk ska se.

Tänk om jag hade lagt ut 100 statusar om hur förbannad jag kan bli på Anders ibland? Eller om vilka diskussioner jag och min Mamma kan ha? Eller alla fula ord som kommer ur Alexanders mun?

Neeeeeeej... Det gör man inte. Varför?


Jag förespråkar inte att alla ska lägga ner sina FB-konton och börja om på 90-talet.

Jag förespråkar att man kan göra BÅDA.

För all del, lägg gärna ut hur många gånger ditt barn har bajsat på en dag. Men glöm inte ringa din vän och fråga, hur är det?

Håll dig lågt på FB, om du vill vara lite mystisk. Men behåll inte den rollen IRL! Ligg inte alltid lågt och förvänta dig att folk ska komma springandes. Skicka ett sms och fråga om din gamla bekanta bjuder på kaffe!

Berätta gärna för mig på FB om du lycklig du är och hur förälskelsen bara växer. Men när vi ses, kan du väl spy av dig lite om verkligheten?

Fota gärna ditt rena hem och dina välorganiserade saker, det är verkligen superfint! Men när jag kommer på kaffe, låt det gärna vara lite stökigt.

Du får gärna vara en sorts människa på FB. Den du kanske vill vara och ständigt strävar efter att uppnå. Men när vi ses, vill jag träffa DIG. Jag tycker om dig, för den du är.


Våga ta kontakt. Våga vara din egen lyckas smed. Våga leva utanför sociala medier. Våga njuta av ögonblicket, istället för att fota det. Våga leva.


Vi ses, både här och där !

Av Paula Nilsson - 28 januari 2015 00:18


Nu har de haft varandra i ca 15 månader.


De har verkligen lärt känna varandra. På ett sätt som bara bröder kan.


Jag brukar ibland bara sitta lite bredvid och iaktta mina pojkar.

De är fantastiskt roliga tillsammans.

Alexander är en storebror med stort S. Han är sådär beskyddande med en glimt av hyss i ögonen. Det är lika roligt att busa med Samuel som att peta honom lite för hårt i sidan. Han kan bli tokig på honom och samtidigt vara den som skiner upp som en sol när Samuel gör något nytt. Det är aldrig okej när någon annan tar sig friheter att vara lite elak till hans lillebror. Det är ett privilegium endast för honom, som storebror.

Samuel är en riktig liten vilding. Han följer Alexander troget och lär sig snabbt därefter. Han skrattar så han kiknar när Alexander busar med honom. Han sprallar till riktigt i benen när han ser Alexander springa. Som lillebror har man ensamrätt om att testa storebrors gränser.


Det blir roligare och roligare för dessa bröder att ha varandra. Nu springer Samuel också och ingen är lyckligare än Alexander.

Alexander kan sätta sig och läsa pekböckerna för honom. Endast då sitter Samuel blixtstilla och lyssnar och härmar.

Samuel går gärna fram till Alexander och skriker HEEEEJ ! Då flinar de bägge två och springer allt vad de kan.


De vill ha samma leksaker och är absolut inte alltid överens. De kan drämma till varandra och skrika på varandra. Då behöver de lite guidning i hur de ska lösa det. Ibland funkar det, ibland inte.


Det syns att de är bröder på ett sånt där speciellt vis.


Jag älskar att det funkar så bra som det faktiskt gör. Även om de bråkar och kommer att bråka 1000 gånger värre. Att de kan leka tillsammans. Att de skrattar tillsammans. Att Alexander sitter och skalar en clementin till Samuel och delar den i småbitar till honom, på ett sånt omtänksamt vis. Att Alexander kan smussla en godisbit till Samuel och tro att inte vi ser. "Säg ingenting, schhhhh Samuel".. Vi ser alltid och kollar så att det inte är något som kan sättas i halsen.

Att Samuel hittar saker som Alexander letat efter och ger det till honom, med en sån stolt blick. Att Alexander kan muttra när det ska städas, "det är ju lillebror som också kastar runt sakerna" "denna gången kan jag ta dina grejer med, men nästa gång får du faktiskt själv städa Samuel".


Jag skrattar varje dag tillsammans med dessa två. Jag blir även tosig varje dag. Jag njuter varje dag. Jag blir mer gråhårig varje dag.


Bröderna Olsson. Alexander och Samuel. Sandor och Same.

Snart får ni en kusin

Och snart får ni en nästkusin


Det är så mycket fint som händer runt om oss. Och hos oss.

Ibland kan jag nästan bli lite rädd. Är mitt liv för bra för att vara sant?

Har jag verkligen världens bästa man? Två friska, stora och glada pojkar? Världens finaste familjer? Universums bästa vänner? Ska jag verkligen bli Moster, på riktigt? Har saker och ting verkligen gått så väl som det verkar? Har vi fått vind i seglen? Är det på riktigt att vi kommer kunna köpa hus, redan nästa år? Har jag äntligen börjat förstå att jag är bra nog?

Det är så. Vår verklighet är så <3


Ett glatt litet inlägg såhär en tisdag kväll :)


Läste precis min förlossningsberättelse med Samuel

Av Paula Nilsson - 6 augusti 2014 19:56


Skulle jag på något vis vara perfekt? Eller mitt liv helt perfekt?


Nej. Nej. Nej.


Jag ska berätta lite om hur en viss 25 årig kvinnas liv ser ut.


Hon bor i Onslunda. No words needed, egentligen. Men detta innebär att var jag än ska åka, måste jag packa in två barn, en vagn, skötväskor, mig själv, handväska och för att för GUDS SKULL aldrig glömma snusen. Det är inte bara att packa in allt detta. Detta görs samtidigt som Samuel vrålar i sin bilstol och som Alexander studsar upp och ner i baksätet. Sen måste man alltid räkna till fem, säga till Alexander att om han inte hoppar upp i bilstolen NU - får vi stanna hemma. "Man fåååår inte åka bil, utan att sitta fast". För att sedan mötas av ca 20 st, Varför det Mamma?

SEEEEN kommer man iväg ;)


Jag har gått ner 40 kg. WOOOW!! FANTASTISKT !!

Klart som fan det är fantastiskt. Men jag hatar att jag lät det gå så långt. Jag hatar att jag har 11 kg kvar. Jag hatar att jag ibland inte kan låta bli att stoppa vissa saker i munnen. Jag ÄCKLAS av att se mig själv i spegeln, p.g.a mitt skinnhäng.

Ibland äter jag pizza och ibland äter jag McDonalds. Jag ÄLSKAR skräpmat. Precis just därför får jag gå igenom denna fruktansvärda tortyr, för att gå ner i vikt. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få trycka i munnen om kvällarna. DÅ är jag som svagast. Jag kan bli riktigt vansinnig om Anders sätter sig och mumsar något då.


Alla mysiga och underbara dagar med mina pojkar.

Klart vi har mysiga och underbara dagar, i det stora hela. Men sanningen är så enkel att om man har en 3 åring och en 9 månaders bebis, så är det ICKE lätt. Man ska försöka göra saker som passar bägge två.

Det är hemskt när det är riktigt varmt. Då vill jag och Alexander vara ute och bada och leka. Men Samuel håller sig inte i skuggan precis. Och han vill så gärna klättra i den stora bassängen, som oftast är liiite för kall för honom. Är det riktigt jäkla varmt, kan inte Samuel ha en massa kläder på sig - och kan då inte spralla omkring på trädäcket (får piggar i benen). Gräset kvar.. Inte om man frågar Mr.Tuggenisse Han hade nog varit lyckligast i världen om han hade fått lov att äta upp gräsmattan ;)  En otroligt sprallig och nyfiken liten gosse.

Samtidigt som man då jagar Samuel och håller koll på honom, ska man försöka leka med Alexander och busa med honom.

SJÄLVKLART gör man allt detta. Men det är inte lätt och det inte underbart alla gånger. Vissa gånger skulle man bara vilja lägga sig i en solstol, med musik i öronen och bara gotta sig ;)


Hålla ordning och rent i hemmet..

Hmmppff...

Jag städar en omgång på morgonen och en omgång på kvällen. Jag gillar när det är snyggt och i ordning. Men innebörden av ordning, ruckas lite på när man har små barn :)

Jag drar över med dammsugaren, plockar undan disken, diskar flaskor och laddar en maskin tvätt.

Ibland när jag kommer hem till andra mammor undrar jag verkligen - HUR?!! HUR kan ni ha det så skinande rent och i ordning alltid? HUR kan barnens lekrum alltid se så fina ut och alla saker på sin plats?

I vårt lekrum tar det jävlar i det inte 5 minuter innan det ser ut som ett bombnedslag. Jag intalar mig att det är ett bra tecken. Barn ska leka med sina saker och så är det inte ordning. Alexander får plocka undan det mesta själv och får belöning för det. MEN en sån städning tar ca 1 timme.

Här är oftast rent men stökigt. Man kan plocka, plocka, plocka.

Jag trivs i vårt hem. Det syns att vi bor här och att vi lever här. Visst skulle jag vilja ha ett hus och inreda supertjusigt. SEN. SEN när barnen är större, vill jag det. När sakerna får bli där jag ställer dem :) Schhhh... låt mig tro att det kommer bli så, någon gång.


Jag är en omtänksam, snäll och ganska skojig människa.

Absolut är jag det. MEN jag är också en riktig kärring ibland. Jag kan ha ett fruktansvärt humör. Jag kan också bli sur lite lätt och ibland pratar jag alldeles för mycket om mig själv och mitt liv. Jag försöker inte göra det, men jag älskar mitt liv och vill gärna dela med mig av det.

Jag lyssnar gärna på ALLA och hjälper mer än gärna människor jag älskar.

Jag gillar ju även om det är ömsesidigt då. Jag kräver aldrig saker tillbaka men för mig är det sunt förnuft och välvilja.

Jag har en tendens att överanalysera saker och kan då bli lite dramatisk i mitt grubblande. Då är det bara att be mig hålla käften och sluta ;)


Jag anser mig själv som ganska vuxen.

Jag gillar rutiner och våra barn är sedan födseln inkörda på samma rutiner. Jag gillar även att bryta rutinerna, IBLAND. På helgerna eller vid speciella tillfällen :) Men mitt i veckan är jag stenhård med det. Japp, kan låta tråkigt och enformigt. Men det är så våra barn har lärt sig vad som gäller och NÄR det gäller. Jag vågar tro att  barnen blir mindre frustrerade och förvirrade då!

Jag gillar även familjekvällar, gärna tillsammans med flera andra familjer. Äta gott, barnen leker, kaffebabbel och mycket skratt. Det är bland det bästa jag vet!! Social är nog ett bra ord för mig :)

Jag storhandlar och planerar. Jag ska gifta mig. Jag gillar pyssel och bakning.

Jag gillar att fika och jag gillar att lägga mig rak lång i soffan på kvällen.


Jag kan kanske uppfattas som en fröken Perfekt av många. MEN det är jag inte. Alla dagar är underbara, men inte konstant underbara. Det kommer tuffa stunder, arga stunder, ledsna stunder. Så ÄR livet.

Självklart framhäver man allt det positiva och roliga på facebook och instagram. Det är ju DET man vill att andra ska se. När man väl får till det, sådär riktigt bra och kul. När man njuter och när man gottar sig.


Kanske kan man inspirera någon annan att ta sig energin att packa ut ungar och saker i bilen, och köra en sväng?

Kanske kan man uppmuntra någon annan att försöka gå ner i vikt?

Kanske kan någon faktiskt se att det finns fungerande familjer, där Mamma och Pappa gör lika mycket?

Kanske kan någon se att man aldrig ska nöja sig med något mindre än 100 % äkta kärlek och förälskelse?

Kanske kan någon se att det okej att må bra och att njuta av de underbara och mysiga stunderna, även om de vissa dagar kan vara sällsynta?

Kanske kan någon tänka, att den där Paula - hon verkar vara en riktigt härlig människa?


Inte ett jäkla dugg perfekt. Bara lycklig och medveten.

Av Paula Nilsson - 8 juli 2014 23:05


Efter en tuff vecka försöker man ta nya tag.


Det närmar sig med stormsteg inför vår stora dag :)

Mycket som ska klaffa och mycket som ska fixas. Känns ändå som att vi har det under kontroll :)

Min vackra brudklänning hänger i garderoben, även underkjolen.

Anders kostym är fixad.

Tärnklänningarna passade och var gudomliga.

Flugorna till alla marshalker fixade.

Träffat servitriserna, helt underbara töser!

Bokat bartender, :) Ska bara ha telefonmöte också!

Provat håruppsättningen och fixat nya hårdetaljer.

Ordnat med tårtan ;)

Börjat göra bordsdekorationer.

Bokat möte med kock, servitriser och DJ :)

Träffat prästen och vigseltränat <3

Beställt kostym till Alexander.

Skissat upp brudbuketten och bordsblommorna med min florist ;)


Och säkert mycket mer, men detta är vad man hunnit med den senaste tiden. Snart kan man börja trixa med bordsplaceringar och festprogram. Vi ska till Tyskland !


Det rullar verkligen på.

Samtidigt har Alexander sommarlov från dagis :)

Vi försöker fylla dagarna med vardagliga skojigheter och sparar äventyren till dagarna Anders är hemma :) Som nu när vi var iväg på Skånes djurpark ensamma med Alexander. Det behövde vi verkligen. Att få rå om honom bägge två, fullt fokus på bara honom och att slippa utsätta Samuel för en heldag i vagnen. Vilket han aldrig hade gillat. Han hade det mycket roligare med sin Farmor !


Lille Samuel är minsann en riktig vilding. Väldigt olik Alexander som bebis. Samuel klättrar på ALLT, reser sig mot ALLT och stoppar ALLT i munnen. Han ramlar, han slår sig och han lär sig. Han skrattar, försöker följa med Alexander överallt och har små djävular i ögonen när han far fram ;) Han är så busig, med den där riktiga glimten i ögat. Så nyfiken och nästan alltid glad. Mest missnöjd när det är för varmt. Jag tycker det är otroligt svårt med värmen och en liten Samuel. Han vill ju inte bli i skuggan. Han vill krypa iväg på gräsmattan, klätta på poolerna, klättra i sandlådan och jaga Alexander. Tunna kläder och jaga honom med solhatten som han drar av hela tiden. Och smörja utsatta delar av kroppen.

Han äter bra och försöker äta själv en hel del. Kladd, kladd och åter kladd ;) Blir bad/dusch varje kväll nästan :) Och i vattnet är han ett riktigt vilddjur. Han sprallar och plaskar för glatta livet. Han blir så sur när det är Alexanders tur att bada. Han försöker klättra i!


Alexander är otroligt tålmodig med sin lillebror, även om han tröttnar ibland. Lite smånyp har det varit, men det är rätt sällan faktiskt. Han tycker det är skitkul när Samuel jagar honom.

Trotsdusterna är mestadels färre och lättare att hantera numera. Visst kan han bli totalt vansinnig för ingenting och skrika och bete sig. Men jag tycker det är lättare att nå honom nu :)

Oftast blir det såna stunder när Samuel har somnat, och Alexander medvetet väcker honom.


Dessa två underbara barn! Och tänk att de är våra? <3


Nu kallar sängen efter en lång och vaaarm dag.

Av Paula Nilsson - 22 april 2014 22:03



Ett tag sen jag skrev härinne nu ;)


Här hemma är det full rulle. Samuel är snart 6 månader (!!!!!!) och Alexander fyller snart 3 år.

Jag brukar svara det till vänner och bekanta som frågar hur det är med mig.

- Ungarna växer och jag krymper :)


För precis så är det. Samuel bara växer och växer. Utvecklingen bara springer iväg hos honom. Han har börjat äta puréer, frukt och gröt. Vilket funkar kanon! Han sitter bra i matstolen. Ligger mestadels på mage och snurrar runt. Hasar sig lite grann och är riktigt sprallig :) Allt man kan stoppa i munnen är kul. En riktig liten tuggenisse :) Han kan sitta ganska bra, fast han har inte tålamod att sitta kvar. Han vill dra sig ner på mage för att få tag i något att stoppa i munnen. Han har börjat med nya ljud också. Ta-ta-ta, ti-ti-ti, ba-ba och lite rösttestningar. Han är en riktigt glad liten skitunge. Han skrattar otroligt lätt och det är väldigt sällan han gråter. Lille Samuel är nog den mest nöjda bebisen jag varit med om, och han är vår lille solstråle :) Sover hela nätter, magen funkar bra, dregglar som om det inte fanns en morgondag, nyfiken och alldeles underbar! Hans största idol är storebror Alexander


Alexander, min älskade stora påg. Som blivit så stor på kort tid tycker jag. Det händer så mycket för honom och det märks. Han är ju helt fantastisk på att prata, både för sig själv och andra. Han ifrågasätter ALLT. Allt han ser och hör - funderar han på ett tag för att sen komma med 10000 följdfrågor. Han är en egen liten individ, med åsikter och mycket känslor. Så mycket känslor att det bubblar över ibland. Den berömda 3 årstrotsen har även slagit bo hos oss. För Alexander tar det sig i uttryck genom att skrika och försöka slåss. Han slogs mer för ett tag sen, men när han blir tillräckligt arg så kommer där några slag ibland. Vi har lärt oss hantera det och komma åt det bättre. Men många gånger blir det galet ändå, så är det med småbarn :)

Trotsen är jobbig och frustrerande. Man når inte alltid fram! Jag är otroligt tacksam för mina fina vänner som antingen också går igenom det eller har gått igenom det.

Förutom dessa utbrott och duster, har vi förbaskat kul. Vi skrattar så mycket tillsammans. Alexander leker otroligt fint. Ibland vill han leka själv och ibland är vi med :) Han har även lärt sig gå upp på ovanvåningen och leka själv på sitt rum. Det är så roligt att stå och tjuvlyssna i trappan, hur kreativ och rolig han är.

Det är väldigt kul att hjälpa till just nu. Med hushållet, maten, lillebror och i trädgården. Blir så stolt när man ser hur mycket han kan!

Han har skaffat sig en bästa kompis, Oliver. Dessa två är som ler och långhalm. De bråkar, skrattar, busar, gråter och leker tillsammans <3

Mycket stora frågor har kommit. Frågor om död, himmel och om vi ska försvinna. Alla föräldrar blir nog lika ställda när dessa frågor kommer. Speciellt när man tror att det ska komma längre fram!

Jag älskar att se Alexanders ögon när han tittar på Samuel. Fyllda med kärlek! Han är så försiktig med honom. Han busar med honom och får han att skratta :) Han säger ofta, "Vi är bröder, som Linus Svenning sjunger".


Jag har krympt en del. Har inte vägt mig på ett par veckor nu men sen jag fick ut Samuel har jag gått ner över 30 kg :) Sen i julas, snart 17 kg. Har gått från strl 48-50 till 42. Ibland till och med 40, om de är lite stora i storleken. Det är helt underbart att själv se dessa resultat! Att det faktiskt funkar. Jag bantar inte på det viset som jag gjort många gånger förr. Jag äter bara mindre portioner, lagar nyttigare mat, tränar 2 ggr i veckan och mår BRA. Jag njuter av maten.

Det jobbiga är ju att mitt skinnhäng på magen bara hänger och hänger ännu mer. Vill så jävla gärna få den borttagen.

Får se om jag tar mig under 85 kg tills jag ska prova klänningen :)  HOPPAS !

Är riktigt stolt över mig själv och vad jag åstadkommer. Jag är piggare än nånsin och jag orkar otroligt mycket på en dag :) Älskar den energin jag fått.

Hoppas att jag är under 80 kg till bröllopet.


På tal om bröllop, så är det mesta fixat :) Kyrka, lokal, DJ, inbjudningar (ska skickas på torsdag), serveringspersonal, tärnor, best mans, fotograf, mat, en hel del till dukningen, blommor och buketter, bartender, kollat på ringar, toast master utsedd (min Mamma), danser och en del annat :)

Det är såååå kul !! Jag, Mamma och mina tärnor åker till Ullared och Göteborg 10-11/5. Ska shoppa till festen och sen prova brudklänningar!! Efter en del ändringar, som barnafödande ;) Är mina tärnor Josefine, Sandra, Maria och Julia

Blivit lite ändringar i inbjudningslistan, både tillkommit och bortfallit.


Just för tillfället är jag otroligt lycklig. Anders och jag är som två nykära tonåringar emellanåt. ÅÅH vad jag älskar den mannen. Både som mannen i mitt liv och som pappa till mina två barn.

Jag har så jäkla fina vänner runt omkring mig. Med otroligt underbara familjer! Jag har så roligt med er allihopa och ni ska veta hur tacksam jag är för att ni finns i mitt liv. Ni berikar det med er existens. Jag har funnit en perfekt fas i livet. Jag njuter verkligen av att umgås med våra vänner. Alla är olika på sitt vis, men alla kan träffas och ha skitkul <3

Somliga har funnits i mitt/vårt liv väldigt länge, kanske till och med sen vi var barn. Andra har vuxit fram genom året, och slagit rötter i mitt hjärta som aldrig kommer försvinna. Några har stormat in i mitt liv och bara blommat, som verkligen visat vad vänskap på elitnivå innebär.

Jag har så fina tjejer, som faktiskt ger lika mycket - om inte mer - som de tar.

Vet ni hur sällsynt det är att ha det såhär? <3


Jag saknar min Lillasyster enormt mycket, nu när hon bor på Gotland. Skulle vilja ha henne här, nära oss !


Som ni märker har lyckan erövrat mitt liv. Visst finns det stunder man blir ledsen, mår sämre eller tröttnar på vissa saker. Men då har jag alltid någon som vill lyssna, hjälpa och uppmuntra.

Vänner och familj som alltid stöttar och hjälper mig <3


Hoppas att mina glada tillrop kan smitta någon annan. Behöver ni ladda på energin, som kom hem till mig - så ska jag spilla några droppar energi och glädje på er <3



Skapa flashcards