Tänkte skriva om hur det gick till när vår älskade lille Samuel kom till världen.

Hela resan började en tisdag på MVC. Jag hade då känt mig helt slut, haft mycket förvärkar, extremt ont i kroppen och kände att jag höll på att bli lite deppig. Hade jobbig sömnbrist p.g.a förvärkar och foglossningar.

Min BM skulle då prova göra hinnsvepning nr 2. Hon sa då att det inte hade hänt ett dugg. Väldigt omoget status sa hon. Jag hade alltså pinvärkar som inte gjorde nytta, speciellt eftersom lillkillen inte var fixerad alls. Högt och rörligt, även något på sned låg han.

Hon ringde till Obstetriska mottagningen i Kristianstad och förklarade läget. Att hon STARKT rekommenderade att jag skulle sättas igång eller förlösas på annat sätt. Annars fanns risken att jag inte skulle orka en kommande förlossning. Fick en tid morgonen efter. PUH ! Liiite lättad var jag.

Väl på mottagningen hade vår tidsbokning kommit bort. Men de tog hand om oss ändå och startade en undersökning. Läkaren ville inte göra mer än en hinnsvepning, som inte gick att genomföra denna gången heller, eftersom man inte kunde nå hinnorna. Blev rekommenderad att åka hem och vila. För att komma tillbaka på fredagen för nytt ställningstagande.

Jag blev ganska nerslagen av detta och började känna mig ännu mer uppgiven. Anders var ett otroligt stöd och fick mig att orka lite till.

På fredagen kom vi in till förlossningen för att göra en ny undersökning och ultraljud. Det hade fortfarande inte "mognat" eller öppnat sig. Ultraljudet såg fint ut MEN han låg lite på sned återigen. Läkaren ville att jag skulle åka hem tills på söndagen och vila igen. Men då brast det för denna kvinnan. Jag började störtböla och sa att jag orkar inte mer, att jag känner hur sömnen tar ut sin rätt på mig. Han ville då att jag skulle stanna kvar och få en sovdos, för att orka med en eventuell igångsättning dagen efter.

Jag sov inte ett dugg bättre på BB.

Lördagen fick vi träffa en ny läkare som undersökte. Det hade inte hänt något då heller. Hon skickade hem oss i 3 dygn med sömntabletter och smärtstillande. Hon garanterade då att vi skulle bli igångsatta på tisdagen. Jag bröt ihop. Hur skulle jag orka 3 dygn till? Men nånstans lyckades vi peppa oss vidare även denna gången. Det kändes som det aldrig skulle komma nån bebis.

På tisdagen lades vi in. Då undersökte läkaren och WOHOO ! Det hade mognat lite grann och hon kunde sätta en ballongkateter. Eftersom jag är snittad sen tidigare bör man inte använda annat än helt hormonfria igångsättningsmetoder.

Ballongkatetern gör att man öppnar sig och kommer igång. Vilket vi verkligen gjorde! Jag fick kraftiga värkar och var ÖVERLYCKLIG ! Tänk att jag fick känna hur en riktig värk kändes? De bytte till förlossningssängen, jag fick lustgas och stämningen var på topp. Jag var helt övertygad om att jag skulle få föda vaginalt. BM sa att hon nog aldrig hade sett någon vara så lycklig över en värk. PLUS att jag var öppen 4 cm.

Men när ballongen trillade ut, var tanken att kroppen själv skulle ta över. Men icke. Lillkillen låg fortfarande högt och rörligt och ville inte alls tränga ner. ALLT värkarbete och öppningsarbete avtog. Förlossningen ville inte starta.

Jag bröt ihop totalt. Jag blev så jäkla ledsen över att det bara dog ut. Det kändes otroligt snopet. Sjukt märklig känsla. Fick väldigt mycket stöd av BM och USK:or.

Läkaren ville avvakta till dagen efter innan vi fortsatte. Suck...

Onsdagen bestämdes det att de skulle prova värkdropp. För att se om värkarna ville hjälpa honom att tränga ner. Eftersom jag varit öppen tidigare, skulle detta vara vår bästa och sista chans till en vanlig förlossning. Gick inte detta, fick det blir kejsarsnitt.

De kopplade in droppet och jag låg i 7 timmar med FRUKTANSVÄRDA värkar. Det kändes som jag skulle gå av på mitten.. Och jag kände att de inte gjorde någon nytta. Vilket de inte gjorde heller. På 7 timmar hade det inte hänt ett dugg.

Men något kejsarsnitt blev det inte denna kvällen. Ny läkare, nya åsikter. Hon lade in mig som PRIO 1 dagen efter till ett akut kejsarsnitt.

Torsdagen kom. Vi blev förberedda hela förmiddagen. Vilket stöd och vilken uppmuntran vi fick!

Till slut kom de och rullade in oss i OP-salen. Helt otrolig personal även där. De var så måna om oss och stämningen var verkligen på topp !

Allting gick som det skulle och 12.10 plockade de ut vår lille Samuel. Han låg även då lite på sned. 4600 gram och 54 cm lång !

Vi var helt i exstas ! Detta lilla knyte hade äntligen kommit till oss. Ilsken var han, han hade inga planer alls på att titta ut ju :)

Personalen tog otroliga bilder från snittet och jämfört med mitt förra kejsarsnitt fick jag en underbar upplevelse.

Jag mådde riktigt bra och jag har återhämtat mig väldigt fort.

Nu njuter vi här hemma av våra två fina pojkar :)

Alexander har reagerat över förväntan på att få en lillebror. Lite trots och test har det varit, men det har varit hanterbart :)

Och vet ni vad? Jag fick känna värkar, jag fick öppna mig och viktigast av allt - jag FICK må bra efteråt.

Jag är så tacksam för att vi födde i Kristianstad. Underbar personal !

17 dagar förbi BF - har lite respekt med sig ;) <3