Idag försvann allt mitt vuxna, lugna och respektfulla bemötande. Jag ringde till försäkringskassan för att se hur det egentligen går med min sjukpenning. Jag har inte fått någon ännu.

Jag skickade mitt sjukintyg så fort jag fick det. Två veckor senare kom det ett ansökningsformulär. Det räckte alltså inte med mitt läkarintyg, utan jag måste utöver det ANSÖKA om att få lov att vara sjuk. Det tog dem två veckor att skicka ut dessa papper.

Jag fyllde i dessa och skickade in dem omedelbart. Jag ringde även direkt för att dubbelkolla att jag verkligen får mina pengar i april. Fick då till svar: "Du har skött detta snabbt och bra så det bör inte vara några problem".

I mitt stilla sinne kände jag mig lugn och att jaa... Äntligen går det vår väg. Inget klydd, inga tråkigheter och allt bara rullar på.

Idag ringde jag för att dubbelkolla. Fick då till svar "Din ansökan har ju nästan precis kommit och nu har vi 30 dagar handläggningstid på ditt ärende".

Host Host Hrrrrmpf, vad sa du ?!

Så sa ni inte sist jag ringde...

Det var inte deras problem. Så är reglerna och de gäller alla.

Jag EXPLODERADE ska jag få be och tala om.

Hur kan en instans som försäkringskassan ha så oerhört mycket makt?

Man jobbar, man sköter sig, man betalar sina räkningar, man är med i facket, man är ett gott föredöme för sitt barn.. Men när jag väntar mitt andra barn och är totalt handikappad. Jag kan inte jobba. Jag kan knappt ta hand om det barn jag har p.g.a min sjukdom. Då ska jag stå här, i månader utan ersättning.

Jag ska inte vara sjukskriven resten av livet. Det gäller under min graviditet.

Och sen finns det de fall där ett läkarintyg inte duger, då tycker försäkringskassans läkare något annat. Utan undersökning, utan ett personligt möte - utan nånting. Utan eget underlag - endast baserat på andras underlag - drar man slutsatsen. Du är inte sjuk nog.

Jag har aldrig tidigare haft problem med försäkringskassan. Därför blir jag TOKIG när det väl händer mig. Nu förstår jag andras frustration och ilska.

Svenska myndigheter måste ta en titt på systemet. Man kan inte neka sjuka människor hjälp.

Vi har alla läst om funktionshindrade som blir utan ersättning, assistans och stöd. Om dödssjuka människor som man kräver en dödsdag på. Om kroniskt sjuka som förväntas slungas in i ett arbetsliv de inte klarar av.

Det är skrämmande. Jag ber till högre makter att jag aldrig blir så sjuk att jag blir beroende av försäkringskassan resten av livet.

Hela världen försvann under mina fötter efter detta. Jag bröt ihop. Jag grät som en gris. Mitt i detta ringer Sandra, som kommer till akut undsättning. Hon lugnade ner mig, hjälpte mig att bryta ner alla problem i små bitar för att de skulle gå att lösa, lyssnade på mig och lyckades göra mig glad igen <3 TUSEN TACK <3

Nu löste sig vår ekonomiska sits i alla fall. Men det är helt fel tillstånd att vara i för att saker ska bli såhär. Då gråter jag som en dåre.