Läste ett inlägg på FB ikväll om en pappa som blivit utförsäkrad från FK. Han hade i många år vårdat sitt sjuka barn, han fanns där när hon lämnade jordelivet - han SNICKRADE ihop hennes sängkista.

Han lever sitt liv för sitt andra barn. Han kämpar varje dag för att orka. Och han jobbar faktiskt, en hel del. Han vill verkligen försöka bli bättre. Han vill komma tillbaka helt.

Sen kommer bomben. FK ringer och säger att han blivit utförsäkrad. Hur hanterar man det i hans läge?

Man vet att man kommer komma till de målen, men att det tar lite tid. Man behöver få ta det i sin egen takt. För INGENTING annat har gått i den takt han hade planerat i sitt liv. INGEN planerar att förlora sitt barn. Man vet inte hur man hanterar det - om man ens orkar hantera det.

Denna man fick sin dom. Antingen börja jobba full tid eller gå utan pengar alls.

Jag ställer mig då frågan, vem är systemet till för egentligen? Hur ska vi kunna lita på vårt samhälle när det sviker de svagaste? Vem tar vi hand om egentligen?

Många går hemma med sina halvkrämpor. Många känner efter alldeles för mycket. Många skiter helt enkelt i att arbeta. Många bryr sig inte. Många kan jobba lite när de känner för det. Många jobbar svart sidan om sina FK-pengar.

Varför kan det vara så? Varför kan en gängmedlem med ryggont få FK-pengar men en Pappa som förlorat sin dotter, MÅSTE arbeta? HUR kan detta cyniska samhälle tillåta det?

Hur förbereder sig denna personen från FK för att ringa och meddela en sån här nyhet? Sörplar de lite i kaffekoppar och skriker till kollegan: Kan vi vänta lite med frukosten? Jag måste ringa ett samtal först. Det går snabbt !!

Eller ska man försöka ha lite hopp om att personen faktiskt vände och vred sig i stolen innan denne fattade telefonluren?

Hur sover man om natten sen? Vare sig man har fått direktiv uppifrån eller inte - så undrar jag, hur mår man efter att ha ringt? Vill man inte bara byta jobb då?

Jag satt och grät när jag läste detta inlägg. Jag fick ont i hjärtat och kan inte förstå vad de gått igenom. Bara tanken på att behöva förlora mitt barn - ger mig fullständig panik. Det är min absolut största skräck. Att förlora mitt barn eller att mitt barn far illa på något sätt.

Tänk att behöva möta denna skräcken och sen ovanpå det ta en strid med FK.

Jag blir så jäkla förbannad av bara tanken. Jag känner att jag vill göra något åt det, jag vill hjälpa.

All tanke till denna familj, som redan gått igenom alldeles för mycket <3

Annars har dagen varit underbar. Jag och Alexander har varit ute hela dagen! Yasse kom på en snabbkopp imorse och sen har min älskade Maria varit här och myst med oss :)

Blev Farfar-kaffe och Micke var också här :) Lillfisen slocknade dock totalt kl 19.00 :P All frisk luft tar hårt <3

Anders har fixat rabatten klart till mig nu, så nu jäklar ska jag plantera :)