Har funderat en hel del på det här med människor olika rädslor. Inte fobier eller så, utan allmän rädsla.

Den rädsla jag mest funderat på är rädslan för att bli en Svensson. En typisk svensk mönster-medborgare. Och vad menas med det?

Den traditionella synen på det är ju fast jobb, hus, barn, gift (inte tvunget), bil och hund.

Även att man storhandlar, spelar bingolotto, älskar melodifestivalen, familjesemestrar och typiska årstidsritualer.

När året börjar så ska alla gå ner i vikt, ta bättre hand om sig själv, bli bättre på att höra av sig, unna sig nånting då och då (vilket oftast resulterar att första målet spricker), ha en bättre ekonomi osv.

Under våren planerar man inför sommaren, man planterar lite i trädgården, skiter i att plocka ner trädgårdbelysningen och man har årets första grillning. Man skriver att man är ute och går hela tiden, trots man egentligen vänder i dörren för att man egentligen tycker att det för kallt! Men det säger man ju inte :P Man sätter ut utemöblerna (om inte de redan stått ute hela vintern för man har ingen plats till det nånstans). Man mår nog egentligen bäst på våren :)

Sen kommer sommaren, grillsäsongen. Man grillar nästan alltid. Man är ute så mycket man kan, för att man ska vara det. Skulle man sitta i soffan en dag, får man dåligt samvete. DÅ är regnet välkommet, för då kan man skylla på det. Man umgås med alla man känner och kämpar dessa varm-månaderna med att få färg på kroppen. ALLA letar golvfläkt och man njuter faktiskt mest av skuggan. Man klipper gräset väldigt ofta under denna säsong. Man vill ha fint runt om sig :)

Sen kommer hösten, då alla berömmer de vackra färgerna. Man är så trött, dyster och det är faktiskt kallare än alla säger. Men det säger man ju inte heller. Det blir mörkare och då kommer det farligaste som finns, FREDAGSMYS ! Och det har man många dagar i veckan. Det där första nyårslöftet kan man bara glömma. Man dricker ett glas vin, när barnen är lagda. Man kollar på TV och småpratar med sin kärlek. Massa tända ljus under denna tiden ! Man börjar längta lite till julen nu..

Vintern kommer och julen är ALLT. Man köper julklappar, man julpyntar,  man julbakar, man jular ALLT. Man njuter med barnen. Man julstädar och blir en riktig pysslare. Allting handlar om planering, som oftast ändå spricker. Man intalar sig att "detta året ska jag inte stressa, jag ska njuta av julen". Julafton i sig är ju det mest traditionella på hela året. Behöver inte ens gå in på det. Sen är man snart tillbaka på början av året igen :)

Och det mest typiskt svenska är att aldrig vara riktigt nöjd med vädret :P

Och detta är många LIVRÄDDA för. Att man ska hamna i någon stereotyp och bli som alla andra. Och varför är man det? Jag är NÄSTAN såhär, inte fullt ut men mestadels. Jag var livrädd för att hamna här förr. Att man ska slå sig ner. Tyvärr tror många att livet tar slut. Jag säger tvärtom, mitt liv har börjat i detta.

Man vill vara unik och man vill sätta ett avtryck på omvärlden under sin tid. Man vill bli ihågkommen och känna att man gjort någonting meningsfullt. Man vill åstadkomma något och man vill att andra ska veta vad man lyckats med.

Och för min del är min familj mitt avtryck, genom att vara en del i dess skapande har jag åstadkommit något väldigt fint. Jag blir ihågkommen för att jag är jag, ingen tänker och är som jag. Min familj är så betydelsefull för mig och hur jag hjälper till att forma vår framtid, ger mig bekräftelse på vad jag lyckas med. Jag älskar att jobba med människor, gärna äldre. Och via det gör jag något otroligt meningsfullt. För mig är det oerhört respektfullt att KUNNA arbeta med människor på rätt och vackert sätt.

Karriär för mig är inte att genom utbildning få ett välbetalt arbete. För mig är karriär att lyckas bättre och bättre på mitt jobb, som jag älskar. Att klättra på den stege som betyder mest för mig, min utvecklingsstege. Att jag känner att jag fortfarande lär mig och utvecklas. Att få en bredare syn på saker och ting. Och när jag känner att jag vill utvecklas med något annat, så gör jag det. Inte för pengar, inte för prestige - utan för att jag vill göra det.

Min rädsla för att bli en svensson finns inte. Jag är redan en. Och jag älskar det. Jag längtar till fredagen när vi lagar en god middag, hela familjen myser och busar, hamnar i soffan och har det typiska fredagsmyset. Jag älskar att köra och dricka kaffe hos folk. Jag älskar när vi storhandlar. Jag älskar att laga mat till min familj, för de uppskattar det så enormt. Plus att jag blivit rätt duktig på det :) Jag älskar att pilla med vårt hem. Jag älskar vår marklägenhet och vår kombibil.

Jag vill inget hellre än att gifta mig med Anders och fortsätta skapa vår familj. Leva mitt Nolsson-liv med min familj. Leva med dessa underbara traditioner och rutiner. Visst gör jag gärna en avstickare och är totalt Antisvensson, ibland. Inte för att jag känner rädslan, utan för att jag vill det :)

Det är inte farligt att vara "normal". Det gör inte ont. Jag är inte rädd för det. Det är inte hemskt. Det är inte tråkigt. Det är inte enformigt. Det är bara DU som kan bestämma hur ditt svensson-liv ska se ut!

Gå den vägen som känns rätt, vad gör det om flera andra gillar den vägen? Det bevisar ju bara att den är populär :)

Din väg är din väg, alltid. Ingen kan ändra på det. Du kanske snarare får ett par följeslagare !

Lite nattliga tankar från mig :)